Per Christian Jersild skrev den här boken redan 1989 och jag har alltid velat läsa den - och nu är det gjort!. Man får följa PC:s familj från det att han är 3 år och fram tills dess föräldrarna går bort. Med en oerhörd detaljrikedom beskriver han det lilla husets vinklar och vrår och sin familj, den tuberkolosmärkta storebrodern, sin några år äldre syster (som han kom väldigt bra överens med), den läsande mamman och den ständigt aktiva pappan.Om man slår upp ordet "sedeskildring" i NE så står det "Litterär framställning där människors moral och brist på moral visas det största intresset..." och berättelsen är verkligen självutlämnande både vad gäller PC:s och resten av familjens göranden och låtanden.
Jag som läsare förstår ju att den lille pojken knappast kan minnas alla replikskiften, alla högtidsstunder, alla sorger och bedrövelser, och kanske det inte ens var på det sätt han beskriver. Men eftersom det är en roman så spelar det inte så stor roll. Känslan är att allt är självupplevt och det är huvudsaken, tycker jag.
Nu är ju PC Jersild på tapeten igen, för det här med skånska dialekten. Han borde ju var van tycker man, eftersom båda hans föräldrar var skåningar. Inte ett ljud om detta i boken !
Tomas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar